För er som inte riktigt vet varför jag var så glad över en felfri runda på 90cm, tänkte jag skriva ett ordentligt inlägg om mitt och Tiffanys problem.

 

Allt började på den ALLRA första tävlingen för år 2013. Vi hade tränat över vintern och hoppade bana på 1,10 och det var dags för min första RIKTIGA tävling. Så taggad som jag var då har jag nog aldrig vart. Första klassen var LD/ 80cm, jag ramlade av på nästsista hindret. In i släpet med hästen och sen gå banan för LC. På framridningen hoppade hon inte ens över 50cm, och både min ridlärare och jag visste ju direkt att något var VÄLDIGT fel, men men det var försent för att dra sig ut nu, och jag var tvungen ut på banan med en häst jag visste inte skulle hoppa, sagt och gjort kom jag inte över första hindret. Funktionärerna gav mig jätte konstiga blickar, och jag red ut ur ridhuset med skam, det var nå grymt pinsamt. Nån vecka efter det åkte vi till veterinären och det visade sig och hon var halt på båda fram. Grad 1 på vänster, hela 3 på höger. Tävlingssäsongen 2013 hamnade på hyllan och jag hoppade inte på en hel sommar. Nån vecka innan skolan började åkte vi tillbaka till veterinären och fick KLARTECKEN, hon var äntligen friskförklarad och vi fick ett ingångsättningsschema. Jag red henne efter schemat och det blev tillslut dags för hoppning igen. Jag kom igång med hoppningen på slutet av sommaren och var med på några träningar utomhus innan det var dags för att börja hoppa inne. Vi tränade över vintern och nu har vi kommit till dagens läge. ALLT kändes galant tills........ Jag skulle tävla LC, det var egentligen inte meningen, men jag var reserv och behövde hoppa in. Varken jag och Tiffany var redo vilket ledde till uteslutning, som i sig ledde till ännu mer uteslutningar och tillslut kom vi verkligen inte över 90cm. Det satt sig i mitt huvud att vi inte kunde klara av det, och så länge jag tänkte så, var det precis så det gick ända tills..... IGÅR. Jag var med på en klubbtävling JUST för att försöka lära bort Tiffany att vägra ut sig. Väl över det första hindret fanns ingen återvändo, Tiffany flög över hindrerna, och dom kändes hur låga som helst. Jag gav mig f*n på att hon skulle hoppa, och det gjorde hon. HELA den här tiden har det berott på mig, och äntligen har mina hjärnspöken släppt. Igår var väldigt speciellt för mig, för det var våran första felfria runda på 90cm, på en "tävling" <3