Den största delen tryck som går från ryttarens händer till hästens mun landar på lanerna, benkanterna på sidorna emellan framtänderna och kindtänderna. Detta område är vasst ben (Får du någon gång chansen att känna på en hästskalle, gör det!) som täcks av bara ett tunt lager tandkött fullt med nerver som är sammankopplade med resten av underkäken.

Mandibularis-nerven är den som är kopplad till just detta stället som är en del av hela ansikts-nerven ”nervus trigeminus”. Vid tryck eller slag mot dessa nerver så fortplantar det sig snabbt och går ut i resten av huvudet. Det går att jämföra med som när vi människor får en ”kärringstöt” i armbågen. En väldigt obehaglig och nästan elektrisk känsla.

Nerverna kan även ställa till med mer problem än så för hästen. Skador på dessa kan orsaka till exempel Headshaking Syndrome och annat. Vi människor kan ha liknande sjukdomar och då beskrivs känslan av dessa ”nervryck” som knivhugg och elstötar.

Något annat som är vanligt på tamhästar är bensporrar på lanerna. Vissa är stora och vissa är små, och de som är mindre är väldigt vanliga samtidigt som man inte alltid kan se dem från utsidan (I undersökningar har man kollat på döda hästkäkar från olika sortens hästar och fann att majoriteten av dem hade utvecklat bensporrar). Dessa uppkommer som reaktion på extrema skador som gått igenom hela vägen från bettet och in till benet, ett extremt missbrukande av bettet.

Detta skapar självklart stor smärta hos hästen. En försvarsmekanism mot trycket mot lanerna är att hästen börjar fiffla med bettet, röra runt det, bita på det och så vidare. Vissa ryttare tror att detta är bra och att den gör så för att den ”jobbar rätt” men sanningen är att det är på grund av smärta den vill undkomma. Att få tag i så det går att bita tag i bettet och hålla det där är verkligen det optimala för hästen då tänderna och käken är starka och det inte gör speciellt ont om ryttaren drar eller rycker i tygeln då. Många hästar kan ”ta bettet” när de sticker iväg (och ryttaren då i sin tur sliter) eller innan för att förbereda sig för smärtan som blir påföljden av en sådan handling. Att suga på bettet är lite samma sak. När hästen suger på det lyfter den upp bettet från lanerna och håller det i luften så att det inte ligger emot några känsliga områden. Det kan låta positivt att hästen avlastar sin mun, men egentligen är det väldigt negativt då det är som att hästen säger att det gör ont i munnen, ryttarens hand är för våldsam.

Annars kan hästen försvara sig med att gapa så att trycket hamnar på mungipor istället för tunga och laner, kasta upp huvudet, krypa bakom lod, inte öppna munnen vid tränsning och så vidare. Sorgligt nog brukar folk mest ignorera detta och istället sätta på nosgrimmor, hjälptyglar och tvinga på hästen tränset genom att stoppa in fingrarna i hästens mungipor när det är dags. Många hästar har också gett upp gällande träns-bråket för länge sedan eftersom den vet att den aldrig vinner ändå. Hästen går då in i ett sorts apatiskt tillstånd.

Men förutom att orsaka lanerna skada så har även tungan en viktig del i detta.
Tungor kommer i alla tjocklekar och längder. Vissa är breda och vissa är smala. Vissa går över lanerna på hästen vid betsling, och vissa inte. Vanligt är att de gör det när de inte försöker skydda tungan, vilket då gör att det är tungan som kommer i kläm på ena eller båda sidorna när ryttaren drar i bettet. Lanerna är inte så väldigt vassa utifrån med ett lager tandkött över, dock tillräckligt vassa för att skapa smärta i tungan när den nyps mellan det och en bettet. Få hästar låter tungan ligga kvar på detta sätt med tanke på smärtan och drar då bak den eller trycker ihop den så att bettet istället ligger an mot lanerna. Lanerna är inget de kan flytta, så hästen försöker helt enkelt rädda det den kan. Ibland lägger de även upp tungan över bettet för att kunna göra av den någon stans, men när de gör det beror det oftast på att det sker slag mot gommen(2-delade bett eller stångbett med hög port) som hästen vill skydda.

Förutom smärtan som även uppstår i tungan som är den mest känsliga delen av kroppen, så får hästen även problem med andningen. Konstigt tycker säkert de flesta, speciellt de som rider utan nosgrimma. Vad har andningsproblem och smärta i levande vävnad för gemensamt?
Jo, när hästen får in bettet i munnen så tror kroppen automatiskt att det är mat på gång, och börjar försöka ”äta upp” och svälja bettet. Nu kan ju ingen svälja och andas på samma gång, och det betyder att så länge hästens matsmältningsreflexer är i gång och den försöker svälja ner detta, så kan den inte andas. Och när det inte går att svälja ner och stannar kvar i munnen uppstår även kräkreflexer hos hästen. Nu vet vi ju alla att hästar inte kan kräkas men de får fortfarande samma känsla. Hästen kan även lyckas ta in luft i lungorna via munnen när de håller på vilket är väldigt onaturligt för dem, och detta skadar struplocket när det ”fladdrar” åt fel håll.

Hästen får då göra ett val: ”Ska jag fiffla med bettet för att undkomma smärtan det orsakar, eller ska jag andas? Jag kan inte göra båda.” En häst i full galopp tuggar alltså inte på bettet samtidigt, för den behöver allt syre den kan få vid en sådan ansträngning.

Sammanfattningsvis så skadar bett hästen på flera sätt och orsakar onödigt lidande(som även är olagligt). Även mjuk användning av milda bett skadar lanerna på hästen då dessa är såpass känsliga. Det finns ingen typ av tryckavlastande bett och inga anatomiska bett, det enda anatomiska för hästen är att ridas utan. Bett av rep, läder och gummi påverkar hästen på samma sätt som de i metall. Trycket hamnar alltid på den högsta punkten, oavsett.

ALLA BILDER OCH ALL TEXT KOMMER FRÅN LIBERTYHORSE.SE!